Bättre sent än aldrig är ett konstigt uttryck

Har, ungefär ett år för sent, upptäckt att Niklas Strömstedt bloggar. Han gör det dessutom riktigt bra!

Det går fort i hockey:
I Ångermanland har förmodligen Torbjörn Fälldin just stoppat dagens fjärde pipa och sitter nu där och muttrar och undrar var idealen tog vägen.
Ett sånt elände!
Han tänker på den där folkomröstningen vi hade för tjugonio år sen.
Jaja vi får se, blev det ju.
En stund alltså. Några år eller så...
Men om en evighet, alltså tjugohundratio skulle i alla fall kärnkraften vara onödig och avvecklad.
Det var det ju ingen tvekan om.

Inte lätt att vara allians.
Ser Mådan framför mig. Kanske klädd i en gulsvart halsduk. Inträngd i ett hörn.
Likt ett gäng huligander från DFG Sthlm har Björklund, Hägglund och Reinfeldt puttat in henne där och står nu med påkar och knogjärn och undrar om inte Mådan och hennes polare också innerst inne är Djurgårdare.
Annars jävlar, typ!

Men Andreas Carlgren såg allt lite ynklig och lätt otrovärdig ut när han stod och viftade med den blårödgula vimpeln i tv i morse.
Men vad gör man inte för att få vara med i gänget?

Som sagt, bättre sent än aldrig är ett mycket konstigt uttryck.

Fuck, this is bad narration!

Att berätta en bra historia är svårt. Att berätta en historia bra är svårare.

Bob Hansson kan. Han är nu aktuell med en ny bok, Kärlek, hur fan gör man?, och kommer till stan strax men då är jag utomlands... suck!

Sverige är det land med flest singlar i världen. Alltså har det aldrig varit så svårt att hålla ihop en relation under mänsklighetens historia - som just nu i Sverige. I den här boken undrar jag hur andra har gjort och gör. Hur kärleken och dess smärta ser ut i vardagen bortom Hollywood och skvallerpress.

Jag hade en gång förmånen att få tala med Bob, när han var gäst i ett TV-program jag var programledare för. Min kollega retar mig fortfarande för en fråga jag ställde, fast mest för hur Bob svarade. Han var aktuell som domare i en lokal estradpoesitävling på en ungdomsgård, och jag undrade, trodde jag enkelt och som en bra inledning på intervjun: "Bob Hansson, kan man tävla i poesi?" När han tänkt ett tag och svarade "Nej" så kändes det lite som en uppförsbacke att komma vidare i det samtalet.

What honeymoon?

Nere i marken, i närheten av Geneve, ligger en av världens största maskiner. Det är en partikelaccelerator som är tänkt att spåra hur universum bildades genom att simulera en kollision mellan två protonpartiklar från väteatomen.

Den startades i höstas under stor uppmärksamhet och (konstigt nog) många protester. Men det tog inte lång tid innan maskinen gick sönder. Den kostade 10 miljarder att bygga, och gick ner sig efter ett elfel som sedan ledde till att helium läckte ut, vilket förvärrade skadan.

Reparationen kommer att ta ett helt år, enligt AP.

I augusti lyssnade jag till flera forskare som berättade vad dom såg framför sig när det var dags för uppstart av acceleratorn. Ingen av dom förutspådde att den bara skulle vara i drift i nio dagar, officiellt.

Ibland går smekmånaden över lite för fort.