The perfect woman is a blind nymphomaniac heiress, who lives on top of a pub.

Jag är inte kräsen.
Eller, jo-det är jag, men jag ger allt och alla en chans i alla fall.
Ändå är det stort sett omöjligt att träffa vettiga människor nuförtiden.

Ta till exempel förra veckans krogbesök. (Ja, visst har du rätt, urvalet och möjligheterna till vettighet överhuvudtaget är små på krogen, men JAG är ju där, så uppenbarligen går även sansade, normala människor ut. Öh...) Nå, där står jag i baren och mannen intill tycker att han och jag ska prata med varandra. Visst, under principen alla får en chans så försöker jag konversera.

Det är svårt.

Mannens insats (och detta är ändå en ingenjör) består i att med viss regelbundenhet titta ner i min urringning för att sedan titta upp och säga "du är rolig, du".
Håll med om att det inte är att vara kräsen att förvänta sig lite mer av ett samtal, även på krogen?

Så vad är denna persons erfarenhet av mellanmänsklig kommunikation? Har det varit effektivt tidigare, urringningsfokus och tre-ords meningar?

Själv ägnade jag mig raskt istället åt dansgolvets nöjen, för det var bra mycket mer innehåll i låtarna än i ingenjören.

Oerhört frustrerande

Jag är oerhört uttråkad, full av saker jag vill berätta om och ännu inte med dator igen. Men snart! I alla fall hoppas jag det. Det var nåt med hårddisken, vilket är lagningsbart och inte farligt dyrt. Men tills dess jag har min egen lilla baby i händerna igen blir det inte mer här. Hoppas det bara blir ett par dagar till.

Utan dator i 7 dagar...

Min dator har kajkat ihop. Inget man inte kan överleva, trist men hanterbart. Det betyder dock stiltje här.
Sånt är livet, och i brist på annat kan du ju följa någon av länkarna till höger.

Höres!

Kiss kiss bang bang

Helen Fischer, antropologisk forskare vid Rutgers university, har undersökt varför människor i 90% av världens mänskliga kulturer kysser varandra.

Här talar hon om kärlekens kraft för att få människor att agera; sjunga, slåss, skriva poesi eller ge sitt liv för kärleken.

Under AAAS årliga konferens presenterade hon forskning kring kyssandet som visar hur kyssen påverkar en relation. Antingen hittar två personer något i kyssen hos varandra på en molekylär nivå som övertygar dom om den andra personens lämplighet som partner, eller så blir det "the kiss of death", den första kyssen blir också den sista.

Men det finns också en annan aspekt på kyssande. Om den man kysser är kompatibel, rent genetiskt, och man därför fortsätter kyssas så minskar halterna av kortisol, ett hormon förknippat med stress, och nivåerna av oxytocin, ett hormon som har att göra med trygghet och sexuell närhet att göra, ökar.

BBCs text kan du läsa här.
"Male saliva has testosterone in it. And men as a group seem to like wet kisses, with an open mouth and more tongue action.
So it may be that, unconsciously, they are attempting to transfer testosterone - to trigger the sex drive in women and push them into being more sexually receptive."

Fischer menar också att vår hjärna är betydligt mer engagerad - och utsatt - när det gäller romantisk kärlek än när det gäller sex.
“After all, if you causally ask someone to go to bed with you and they refuse, you don’t slip into a depression, or commit suicide or homicide; but around the world people suffer terribly from rejection in love.”

Och kvar finns frågan, om 10% av kulturerna i världen inte kysser varandra, vad gör då dom...?

I used to believe in forever . . . but forever was too good to be true.

I min bokhylla står "The Pooh Perplex" av Frederick C Crewe:
Winnie-the Pooh is, as practically everyone knows, one of the greatest books ever written, but it is also one of the most controversial. Nobody can quite agree as to what it really means.
En superrolig litteraturvetenskaplig parodi med essäer som " A la recherche du Pooh perdu" av Woodbine Meadowlark. (För och efternamn är båda berömda kapplöpningsbanor i USA)

Där står också "Tao enligt Puh", som jag nog egentligen mest sparat undan alla bokhyllerensningar för att det var en gåva från en vän och har en oändligt söt inskription för försättsbladet från honom, och som också handlar om uttolkningen av Puhs innebörd. Kanske inte lika parodisk men i stycken lika underhållande.

Kanske blir då det här en lämplig uppföljning.

I've gathered some materials detailing the symptoms of substance abuse, which I thought we might go over together. Preoccupation with drug: spending a lot of time getting, using, and recovering from the substance. Does that sound like you, Pooh? Is it not true that you are very preoccupied with honey?

Baby, you said I was too whipped!

Kärlekens högtid gör mig lite melankolisk. Undrar varför det är pengarna som avgör storleken på kärleken. Läser Mymlans blogg som bara gör mig ledsen. Undrar varför det är så svårt att visa förtröstan och förtroende utan att åka på en propp.

Dr Phil, som jag för övrigt inte alls fattar grejen med, har i alla fall sagt en grej som jag funderat vidare kring. När man ger sig in i en relation ska man inte investera mer av sig själv än man har råd att förlora. Eftersom det är lite samma princip jag har kring lån till kompisar (låna inte ut något du inte klarar av att leva utan) så fortsatte jag att tänka kring det han påstod.

Jag tror det stämmer. Jag tror att man, för att överleva en värld där människor i allt högre utsträckning inte är trogna, monogama eller stabila i sina mellanmänskliga relationer, ska hålla igen lite. Annars kan man ju aldrig ta chansen/risken.

Men alla andra år då?

En man i sina bästa år.

Betyder det att åren innan var skit, och vad lovar det för åren sen?

Whiskeymakare inte arbetslösa

För att fortsätta på linjen om arbetslöshet i västvärlden så tipsade Mark Comerford om de nya siffrorna om arbetslösheten i Storbritannien. I en PDF från parlamentet kan man till exempel se vilka valdistrikt som har högst respektive lägst andel arbetslösa. Det kan nämnas att i de tio områden som har högst andel arbetslösa har alla utom två labourmajoritet, och de tio som har lägst andel arbetslösa har antingen Liberal Democrats eller Conservatives i majoritet.

Inte förvånande men ändå intressant. Däremot blev jag förvånad över att Orkney och Shetland-öarna hade så låg arbetslöshet. Är det så att folk vill ha deras whisky även i en lågkonjunktur?

42 626,50 kronor

John Wesley Harding snubblade jag över när jag såg High Fidelity, hans "I´m wrong about everything" lockade mig att lyssna vidare. Han har skrivit ett par romaner som jag inte läst men ser fram emot att någon dag få tag på.

Han bloggar rätt sporadiskt på sin MySpace sida och i sin senaste post återger han en promointervju han gjorde inför ett tidigare skivsläpp, där reportern Augusten Burroughs skriver detta:
There's something so Gucci-suit sleek, and ultra-dry martini modern about this song... om låten "Sluts". Jag lyssnar precis på den nu och så här, fyra år efter, är den mer som en upptempo rockabilly dansbands-hit än en silvrig aperitif.

Han har dessutom blivit med skivbolag. Inte sitt eget, ge ut sina egna skivor utan mellanhänder-bolag, utan ett riktigt. Journalisten kallar det för puckat, i dessa ekonomiska tider. Jag gillar det.

I sin butik på hemsidan har han också ett spännande erbjudande: För $5000 kommer han hem till dig och spelar! Då får du dessutom hans nya skiva - på köpet!

Hur mycket var nu 5000 dollar... jaså, det var inte farligt!

Nu är jag nyfiken!

På järnvägsstationen i Hudiksvall- där jag fick sitta ett bra tag idag på grund av trasiga tåg - finns det ett nyckelhål PÅ VÄGGEN!
Det sitter mellan en dörr och en liten alkov, som kanske en gång i tiden var en liten telefonhytt, vad vet jag. Men väggen är kompakt. Det finns inga gångjärn, inga luckor, bara slät tapet.
Vad är det för nyckelhål? Vad är det bra för? Vad händer om man vrider om nyckeln i det?
Risken är att jag nu får ägna resten av dagen åt att fundera kring detta. Om man bara inte var så nyfiken...

Bättre sent än aldrig är ett konstigt uttryck

Har, ungefär ett år för sent, upptäckt att Niklas Strömstedt bloggar. Han gör det dessutom riktigt bra!

Det går fort i hockey:
I Ångermanland har förmodligen Torbjörn Fälldin just stoppat dagens fjärde pipa och sitter nu där och muttrar och undrar var idealen tog vägen.
Ett sånt elände!
Han tänker på den där folkomröstningen vi hade för tjugonio år sen.
Jaja vi får se, blev det ju.
En stund alltså. Några år eller så...
Men om en evighet, alltså tjugohundratio skulle i alla fall kärnkraften vara onödig och avvecklad.
Det var det ju ingen tvekan om.

Inte lätt att vara allians.
Ser Mådan framför mig. Kanske klädd i en gulsvart halsduk. Inträngd i ett hörn.
Likt ett gäng huligander från DFG Sthlm har Björklund, Hägglund och Reinfeldt puttat in henne där och står nu med påkar och knogjärn och undrar om inte Mådan och hennes polare också innerst inne är Djurgårdare.
Annars jävlar, typ!

Men Andreas Carlgren såg allt lite ynklig och lätt otrovärdig ut när han stod och viftade med den blårödgula vimpeln i tv i morse.
Men vad gör man inte för att få vara med i gänget?

Som sagt, bättre sent än aldrig är ett mycket konstigt uttryck.

Fuck, this is bad narration!

Att berätta en bra historia är svårt. Att berätta en historia bra är svårare.

Bob Hansson kan. Han är nu aktuell med en ny bok, Kärlek, hur fan gör man?, och kommer till stan strax men då är jag utomlands... suck!

Sverige är det land med flest singlar i världen. Alltså har det aldrig varit så svårt att hålla ihop en relation under mänsklighetens historia - som just nu i Sverige. I den här boken undrar jag hur andra har gjort och gör. Hur kärleken och dess smärta ser ut i vardagen bortom Hollywood och skvallerpress.

Jag hade en gång förmånen att få tala med Bob, när han var gäst i ett TV-program jag var programledare för. Min kollega retar mig fortfarande för en fråga jag ställde, fast mest för hur Bob svarade. Han var aktuell som domare i en lokal estradpoesitävling på en ungdomsgård, och jag undrade, trodde jag enkelt och som en bra inledning på intervjun: "Bob Hansson, kan man tävla i poesi?" När han tänkt ett tag och svarade "Nej" så kändes det lite som en uppförsbacke att komma vidare i det samtalet.

What honeymoon?

Nere i marken, i närheten av Geneve, ligger en av världens största maskiner. Det är en partikelaccelerator som är tänkt att spåra hur universum bildades genom att simulera en kollision mellan två protonpartiklar från väteatomen.

Den startades i höstas under stor uppmärksamhet och (konstigt nog) många protester. Men det tog inte lång tid innan maskinen gick sönder. Den kostade 10 miljarder att bygga, och gick ner sig efter ett elfel som sedan ledde till att helium läckte ut, vilket förvärrade skadan.

Reparationen kommer att ta ett helt år, enligt AP.

I augusti lyssnade jag till flera forskare som berättade vad dom såg framför sig när det var dags för uppstart av acceleratorn. Ingen av dom förutspådde att den bara skulle vara i drift i nio dagar, officiellt.

Ibland går smekmånaden över lite för fort.

The botten is nådd

Rachel Maddow twittrade om en rolig (?!) liten grafik som visar hur antalet uppsägningar i USA ligger till jämfört med tidigare ekonomiska recessioner.

Den kommer från talmannen i kongressen, Nancy Pelosis, kontor och är rätt förbluffande. Se här.

När blir denna recession en depression?
Är det nog med $800 000 000 000 dollar för att vända trenden? Det djupdykande gröna strecket gör mig osäker.

Pojken grymtade högt

Hör om tonåringen som sa gris och grymtat till polisen. Ja ja. Moget gjort av poliserna - NOT, idiotiskt gjort av åklagaren - anar bara vad denna rättegång kostar!

Osnutet är bäst!

Om du har snutit dig idag kan du ha skadat dig mer än du hjälpt dig.
Enligt forskare på Virginia University bygger man upp ett enormt tryck i luftvägarna när man snyter sig och trycket kan vara skadligt, läs om deras resultat här.

there is the potential for nose blowing to introduce nasal fluid containing viruses, bacteria, and inflammatory mediators. Subjects with experimental colds averaged 45 episodes of nose blowing during the first 3 days of illness.

Forskarna menar att om man nyser eller hostar så byggs inte samma tryck upp som om man snyter sig. Det trycket kan leda till att fler bakterier tvingas upp i bihålorna eller luftvägarna än annars.

Deras förslag för att slippa detta: snyt en näsborre åt gången och använd nässprej. Då minskar du trycket och risken att tvinga in bakterier istället för att få ut dom.

Skogspromenad

Med snö upp till låren, ordentligt påbylsad som en michelingubbe, med snölås runt kängorna och vantarna instoppade i jackan gick jag genom skogen. Månen lyste nästan full och reflekterades i snön till ett neonkallt blått ljus som gjorde vägen enkel. Pudersnön snurrade runt mina fötter, och var det där inte något i skogsbrynet? Det rasslade i grenarna, som om någon rörde sig inne bland träden. Ute på ängen var det utsikten som fick mig att stanna - kyrkan, universitetet, Södra berget och Sidsjön låg där på andra sidan, ljusen från husen som glittrade i månljuset, lyktor från någon bil som letade sig ner längs bergssidan. Det blåste till, en rönn släppte sin last av snö på mig, det var dags att gå vidare.

Why do things I love always burn?

Vi är alla unika. Det är tesen bakom Burning Man-projektet. Varje år, i skiftet mellan augusti och september samlas tiotusentals människor i Nevadas öken för att tända eld på en gubbe.

En del i projektet som jag verkligen gillar är att man, efter varje års samling, ser till att renstäda öknen på ALLT som besökarna lämnat efter sig. Varje kvadratmeter gås igenom, varje kapsyl och förrymd boafjäder plockas upp. Med 50 000 besökare är det en tuff utmaning.

Sedan dom startade 1986 har evenemanget "vuxit upp" en smula. Fler regler, fler arrangörer är en naturlig följd av fler besökare. Som ett sant fritt kollektiv har Burning Man också tillägget - om du inte gillar våra regler kan du starta ditt eget evenemang.

Rätt så.

Tillbaks i sadeln

Så har ännu en helg som moster passerat. Barnen är fortfarande vid god hälsa, alla delar sitter kvar på dom, så i stort sett lämnar jag igen dom i samma skick jag fick dom. Alltid bra när det gäller sånt man lånar.

Det betyder också att jag (kanske) kommer att kunna lämna ämnet barn bakom mig för denna gång. Jag inser att som småbarnsansvarig är det i princip bara det som ryms - var är dom, vad gör dom, är dom hungriga, har dom kissat, var är vantarna, var är bilarna... listan är OÄNDLIG och jävligt monoton. Kanske rationaliserar man i listan när man gjort/gör det mer regelbundet, men som inhoppande är jag lost i barnlandet... och det är minst lika stressigt som någonsin ön i Lost!

Nu väntar en arbetsvecka som ser ut som den brukar, lite resor, lite möten, lite jobb. I stort sett är tempot nu tillbaks till hur det var innan jul. Ska inte klaga, men det var skönt med lite vila.

Bytt, bytt kommer aldrig igen

Ska vi byta grejer? Det är tydligen det enklaste sättet att motverka inflation och bli riksbankschef för sin egen valuta. I Ryssland är det det senaste: Om du vill ha en bil kan du byta till dig en ny mot några ton tunnplåt eller varför inte en hydraulisk vals. Där är det väl en kombination av bristande affärsmöjligheter men även en akut följd av en sviktande världsekonomi.

Här hemma är det andra skäl som ligger bakom de bytesringar som finns. Principen är enkel, du bidrar med saker eller kunskaper du har och kan plocka ut saker eller tjänster som du behöver. Barnpassning, snöskor, en släpvagn eller tapetserarhjälp - allt är valuta i en bytesring. Ju mer du levererar desto mer kan du plocka ut.

Själv vet jag inte riktigt vad jag har som skulle passa. Min egen valuta kanske bara funkar hos mig.

En hink bananer och en trisslott, tack

Efter att ha låtit barnen trötta ut sig i simbassängens 33-gradiga plaskhimmelrike for vi till affären. Behövde lite tillbehör och hade lovat lördagsgodis. Dom var så trötta att dom inte ens bråkade om godisurvalet, vilket är osannolikt!
Jag var snäll moster som vanligt och toppade alla deras förslag med ett som lät bättre men som i själva verket innebar att dom fick mindre godis. Undrar hur länge den varianten kommer att funka...

Saker man hittar på kroppen när man har barn

Jag har tillbringat eftermiddagen och kvällen med två systersöner. Söta små saker i förskoleåldern som under dagen lyckats deponera följande på min person;

kaksmulor - okej, mitt fel för att jag gett dom kakor till efterrätt.
tandkräm - dom borstar inte tänderna själva än.
rivsår på höger arm - har ingen aning hur det kom dit.
pizzakantssmulor under strumpan - matrester har en förmåga att hamna på golvet.
pappersnäsduk, använd, i fickan - ja, det ingår att torka snuviga näsor.
liten legofigur i andra fickan - tror det är en vägarbetare men vad han ska göra i min ficka minns jag inte.

Det kan finnas mer, som jag bara inte upptäckt än...

Får jag lov?

Dancing queen...? Vladimir Putin ska ha stuffat loss till ABBA enligt BBC. Eller ABBA i formen av coverbandet Bjorn again. Men det var tydligen så helt fel för herr Ps image att det måste dementeras.
The PM's spokesman denied the claim. Mr Putin - a former KGB spy who has a black belt in judo - is known in Russia and the West for his macho image.

Suck.

Metrosexuell, någon?

Man kan leka med... ALLT!

Man kan leka med: gamla kontorsstämplar, soffkuddar, uppblåsbara strandbollar, golvmattor, plaströr, träpinnar, pyjamaströjor, dockvagnar - fast då blir det asfalteringsmaskiner, snören, snoddar, rep, papper, sin bror, sin moster och sitt täcke. Man kan leka HUR länge som helst!
I alla fall om man är 6 år och det är fredagkväll.
Och snälla mostern säger - vilken bra idé, gör det!

Min bil är sjuk

Min bil är sjuk. Eller, jag tror att den är det, i alla fall. Den beter sig underligt.
Symptomen: När jag kör uppför rullar den i 30 kilometer i timmen. Utan att jag gasar.

Den är INTE automat.

Hmmm. Feber? Snuva? Vad har den fått och måste den till doktorn nu?

Vilken bil har jag? En vit. :-)

Fusk med semlor - det var det värsta! :-)

Erika Svantesson har skrivit en artikel i DN om hur det fuskas med semlor. Gör dom själv vetja! Min jobbarkompis bakade med Tore Wretmans recept och det blev succé!

Men nu har hon blivit gemen, det är bara sorgligt att hon på senare tid gått ytterligare ett stycke på sin förvandlingsväg. Har fått en kostymering som illa klär henne då hon förts ut på konditoridisken med pudersocker på den släta gräddytan och snirklar av virad vispgrädde under locktoppen. Den lilla flisan av marsipan som skall föreställa mandelmassa gör inte saken bättre.

Nu ska jag sluta klaga

Nu ska jag sluta klaga på att jag blir äldre. Min 40-års noja har försvunnit - som ett skott! Ersatts med ett asgarv.

Women's enjoyment of sex in their 40s can also be chalked up at least partly to feminist advances, which have made us much less likely to settle for second best.

Efterlängtat!

Åh vad jag blir glad! Terry Gilliam ska kanske försöka göra klart "The Man Who Killed Don Quixote"
Läs artikeln här.
Jubel!

Jag såg dokumentären om försöket att göra filmen förra gången - "Lost in la mancha" - en oerhört underhållande och hjärtslitande sorglig dokumentär med insikt i inspelningen av filmen, som verkligen var olycksdrabbad:

(Gilliam) will hope that lightning does not strike twice — or, more specifically, that the set is not washed away in a flash flood, that the dialogue is not continually drowned out by Nato jets and that his leading man is not struck down with a prostate infection and a double hernia, all of which happened last time round.

Kris i ekonomin ökar äktenskapstycket

Caitlin Moran, skribent för The Times har skrivit om att det är den ekonomiska krisen som orsakat monogamilavinen bland Englands män. Varför ska man vara singel när man ändå inte har råd att njuta av det?
They might as well settle down and have kids now, given that no one's going to be going out, wearing nice clothes or taking expensive holidays to Buenos Aires for the next four years. Staying at home with two children under the age of 5, building Lego animals and eating leftover fish fingers is probably the most pleasurable option left.
Själv är jag skeptisk.

En banjo, en banjo, mitt kungarike för en banjo

Steve Martin har gjort sig känd som komiker, först i Saturday Night Live, sen i filmer, pjäser och noveller. Men under hela sin tid har han odlat en hemlig kärlek: Den till banjon! Med skivan The Crow gör han skivdebut med låtar skrivna speciellt för banjo och med många kända gästartister.

Effekter av snökaos

BBC har undersökt varför snön satte stopp för allt tidigare i veckan. Faktiskt en rolig och lärorik artikel.

But this week has shown Britain as a whole is not geared up to cope with this level of snow. Local councils spent £138m last year on clearing snow and ice. The Highways Agency spends another £30m on average. But Finland, which has a similar sized road network to the UK, spends more than £400m.

I en osannolikt tråkig artikel från The Guardian gör man kopplingen mellan TV-tittande och snökaos. Nyhetskanalerna i Storbritannien slog rekord, och vanliga TV-program noterade sina högsta siffror på länge.

Själv väntar jag på den oundvikliga babyboomen som kommer om 9 månader.

Siffror ljuger inte - eller?

Sanning, lögn och statistik - det är inte alltid så att siffror talar sanning. Det har två britter skrivit om i sin bok The numbers game. Där tar dom också upp problemet med hur media och medborgare hanterar och analyserar statistik.

Most of us, Mr. Blastland and Mr. Dilnot observe, expect numbers to do too much. We like their precision and want to believe that statistics can tell us all we need to know about the world. But precision comes at a price: before you can count something, you have to define what it is you’re counting, and often that’s not as simple as it sounds.

4-årig flicka dog i tvättmaskin

LA-Times har en osannolikt hemsk historia om en 4-årig flicka som klättrade in i en tvättmaskin och avled. Läs den här.

Her mother told investigators the girl’s 15-month-old brother managed to start the machine, and it was several minutes before she realized what had happened.

Och bara för att göra detta inlägg ännu värre:
"Teenage girl dies in sledge crash"

Vulkanutbrott

Det mullrar under jorden. I Alaska och i Japan vaknar vulkanerna.
Här kan du se webbkamerabilder från utbrottet i Japan, vid Asama. Rätt läckert.
I Alaska håller Redoubt alla i spänning, där har inget hänt ännu. De senaste bilderna kan du se här.
Nasas bilder är också rätt läckra, här hittar du dessutom händelser från hela världen.

Sommarstorm

Jag älskar verkligen introt till Skönt att finnas till. Det låter som ett åskväder på sommaren.

Så står man där, igen.

Så står man där, med skägget i brevlådan. Som en idiot. På svag is.
Återigen, litat på folk.
Återigen, åkt på en blåsning.
Som en pappskalle. Med en påse full med nötter.

Skönt att veta att nästa gång, då gör jag om det.

Som en blomfluga som vägrar lära sig veta hut.

konstig dag idag

Ibland vaknar jag och tänker: den här dagen kommer att bli jobbig/lång/tråkig eller vad det nu är för trist jag förväntar mig av den, och helt plötsligt är det kväll och jag inser att dagen långt ifrån har blivit fel, snarare är det en riktigt bra dag som nu tar slut.

Idag var precis så.

Jag vaknade för tidigt, dvs innan klockan ringde och innan jag behövde, kunde inte somna om. Frös lite och ville inte upp från min sköna, varma säng. Men, taxin skulle komma, tåget skulle gå och det var bara att bita ihop.

Väntade mig trafikstockning genom stan, var ju ändå sen "rush hour" vilket inte innebär särskilt mycket i min stad, men ändå. Men taxin seglade genom filerna, ständiga grönljus mötte oss i korsningarna, och rullade in på tågstationen med precis lagom marginal för att jag skulle kunna plocka ut biljetten och kliva på tåget.

Resan var normal, sov lite, jobbade lite, på det stora hela varken till eller från, så jag anade inte att dagen skulle bli bra. Men framme på centralen log poliserna, på hotellet var receptionisten serviceinriktad på ett härligt sätt, folk på stan bad om ursäkt, log och trippade förbi, på lunchstället var det ingen hejd på hur mycket dom kunde fixa och ordna med min mat, på kontoret sa alla att jag såg ut att må bra och visst var jag himla fin idag och visst såg jag pigg ut, och mötet gick bra och vi var kloka och klara i tid.

Och nu sitter jag på tåget hem och väntar på... att dagen ska ta slut? Att det ska vända? Att vi ska köra fast i snön och bli sittande i ett kallt tåg i timmar? Rimligtvis ska inte det här härliga hålla i sig. Men kanske räcker det till midnatt. Då kan världen få bli en pumpa igen.

Stockholm i snö

Bloggar från tåget (vilken grej, tänk om Fogg gjort det under sina 80 dagar!) och åker nu in i Stockholm. Det är vitt här! Snö på hustak, biltak, till och med på backen! Folk har mössor, skyfflar snö, det ser ut som hemma! Vägarna är bara, trafiken har gjort sitt till för att genom friktion smälta kristallerna, men fottrafiken har haft det kämpigare. Ska strax halka iväg på möte, ser fram emot att få nytta av mina norrländska greppsulor och äntligen se mer målmedveten ut än stockholmarna.

Jag fick brevet, Jesus, och kommer så fort jag kan

Flyttkort, kärleksbrev, räkningar, kravbrev, vykort, prenumerationer, reklam, kataloger, årsbesked, paketavier, hemliga papper och biljetter. Allt detta har trillat ner i mitt brevinkast den senaste månaden. Förutom vykorten har ingen utom avsändaren och jag kunnat läsa innehållet. Så är det inte med alla brev.
Kampanjen Brev som brev tar strid för att även digitala brev ska få samma skydd som fysiska. Visst är det så att e-post alltid varit som vykort, öppna att läsa för alla längs vägen, men nu hotas även i kuvert skyddad korrespondens, dvs krypterad digital kommunikation. Du kan inte längre kommunicera digitalt utan att bli avlyssnad. Min konversation är nog så tråkig att det är en arbetsskada att behöva läsa den som utomstående, men som princip kan jag hålla med: Håll dig utanför mina kuvert!

Jag har alltid uppskattat brevet som form. Att sätta ihop rätt kuvert med rätt papper, rätt penna med rätt ord, rätt meningar med rätt budskap har roat och utmanat mig, kanske det närmaste konst jag - obegåvad och alltför talanglös - kan komma. Jag sparar all korrespondens av personlig natur, har kvar brev sen jag var 8 år, vykort jag fick som tre-åring och en hel drös brev från tonårens brevvänner. Att titta igenom dem är att djupdyka i nostalgi och oerhört roligt. Om någon annan hade läst vad vi skrev till varandra, långa, tätt fyllda ark med hjärtats innersta hemligheter... det hade blivit smutsigt, nästan plågsamt.

Farbror Torsten har lösningen för dig som ogillar att formulera sig själv men som ändå vill skriva ett kärleksbrev. Eftersom man verkar ana att lösningen kan orsaka vissa slitningar har man en brasklapp: Farbror Torstens Hemsida frånsäger sig precis allt ansvar för eventuella följder som kan uppkomma efter att denna brevgenerator har använts.

Här är brevet jag skickade:

Lyssna nu!

Det är en sak du måste få in i skallen. Det är nämligen så att min högsta önskan är att bli av med dig!

Detta beror på att jag har hittat en annan bättre. Det vore även fint att slippa dig helt i fortsättningen!

Du är helt enkelt spolad. Mitt liv skulle bli bättre om jag slapp dig!

Hoppas du respekterar detta!
Eaze

Till... mig själv naturligtvis!


Ur arkivet om brev till Idoler

Vet du var du hör hemma?

Doktor Hugo Spiers har forskat på lokalsinnet. Är det ett "sinne" i den klassiska bemärkelsen eller är det övriga sinnens sätt att i samarbete se till att du tar dig dit du behöver vara?

Forskningen presenterades i höstas i Liverpool, under Brittiska samfundet för forsknings, BAs, Festival of Science och här kan du lyssna på när Hugo förklarar mer om fynden.

In 2000, University College London scientists discovered that an area of the brain called the hippocampus changes size in taxi drivers. This change was found to be directly linked to how long they spent working as a taxi driver. The hippocampus is known to be crucial for navigation, but how it works and when it is used remains a mystery.

Kortfattat kan man säga att Hippocampus, en del av hjärnan som sitter mitt i - på båda hjärnhalvorna- och som har som uppgift att minnas åt oss, blir förstorad hos taxiförare i London. Genom att scanna taxiförares/försökspersoners hjärnor när dom körde bil genom Londons gator i en datasimulering kunde Spiers se på vilket sätt hippocampus agerade när förarna ställdes inför val och beslut. Så deras idoga studerande löste deras behov av att kunna göra vägval.

Men för oss andra? Vi som inte hårdpluggat vägnät och kartor? Hur hittar vi? Ja, enligt Spiers gör vi som myrorna i Sahara, bara sämre. Där finns en art myror som kan vandra kilometervis i sanden för att hitta mat, och sedan, oavsett hur de gått ut, gå raka vägen hem igen. Alltså inga doftspår som andra myror. Dom gör det genom att lägga ihop information från celler som mäter steglängd, stegantal och kroppens relation i förhållande till solens sken. Och så gör vi också. Fast sämre, alltså. (Man tog reda på hur myrorna gjorde genom att när dom var som längst bort från boet antingen sätta styltor på deras ben - det ser du på bilden - eller klippa av benen så dom blev kortare.)

Att vara vilse har sin charm, men det är skönt att veta att cellerna i skallen gör sitt bästa för att hjälpa dig hem igen.

Varför jag INTE är på Facebook

Georgina Hobbs-Meyer skriver i The Guardian om hur hennes mans förhållande med en annan via Facebook fick deras äktenskap att ta slut:

...wasn't there a time when communication, on the whole, was romantic? Painfully slow, granted, but perhaps a chance to reflect is what we need. Where once it was smoke signals across the American plains, homing pigeons over chimney tops or calling cards plucked from silver trays, we now have the puerile, typically misspelt, Facebook status update.

Nu är inte det MITT skäl, att jag är rädd att det tar död på förhållanden. Nä, jag är bara benhårt mot en "tjänst" som kräver total äganderätt till allt du publicerar.

Vårens kulturinsats(er?)

I något slags försök att både förbättra min egen person OCH gynna det hårt kämpande kulturlivet i Sundsvall i synnerhet och Sverige i allmänhet tänker jag ägna en stor del av våren åt att gå på "grejer". Musik, teater, föreläsningar, you name it - I´m going!

En liten lista:
Frantic Sunday och Tvivelfront på Pipeline, redan avklarade, med stor glädje över att stuprörsbrallan fortfarande lever gott i indiepopvärlden.

Nästa blir Håkan Hellström, på Stadshuset som är en sjukt snygg lokal men som har en ljudbild som får även garvade ljudtekniker att gråta.

Sen en Stockholmsutflykt till Stadsteatern för vårens Unga Klara föreställning Monsterkabinettet av grymt duktiga Malin Axelsson. "Hur förbannad och våldsam kan en kvinna vara utan att bli monsterförklarad?" Måste ju passa mig perfekt! ;-)

Kleerup ska spela i stan, har inte riktigt fallit för hans musik än, men jag gillar hans blogg och det kan räcka som skäl.

Sen blir det lite rock n´roll när kanadensiska scenexplosionen Danko Jones kommer till stan.

Nästa scenupplevelse blir också det Stadsteatern i Stockholm, med De tre musketörerna.. "ett sexigt pojkäventyr om fyra ganska läckra killar (nåja...) i tajta läderbrallor som alltid, alltid håller ihop." Anar att smilbanden får träningsvärk efter den kvällen!

Och så slänger jag mig raskt till andra änden på skalan: Anders Ekborg och storband. Måste ju känna på det där medelålders - snart är jag där!

Kultureliten samlas på lunchteater, sägs det, så naturligtvis blir det även en sådan denna vår. Kalle Westerdahl med sin egen "Man i djungeln"

Och samma vecka: P3-folkets favorit i fjol, själv är jag för präglad på Jakob Hellman för att riktigt kunna se Markus storhet, men återigen - variation är ett krav denna vår. Markus Krunegård

Hinner inte hem i tid till Salem i april, synd - han är värd att se live, men är nog hemma då Melody Club kommer till stan. Gillar deras nya "Girls don´t always wanna have fun".

Maj får bli finalen på Stadsteatern med "Stor och Liten" -”Allt är mycket enkelt: Ingenting stämmer. Tiden går, men inte som den skall" och Jonas Karlssons "Mellanrum" som inte haft premiär än men som jag, eftersom jag gillade del ett i denna pjässerie, ser fram emot.

Eftersom våren tar lite längre tid på sig här i Norrland blir det tid för lite mer pop, då "soulpunkarna" (vad fan nu det är) Florence Valentin ska pusha sin nya platta på en spelning i stan. Är lite sugen på en sångare som hyllar småstadsturnén och säger "att åka runt i Sverige är kul. "

Hur kallt kan det bli?

Har börjat ledsna på att frysa den här vintern. Visst, kallgrader gör att snön ligger kvar längre och det gillar jag ju, men jag känner av alla dagars skrapning av bilrutor - liten tyskimporterad bil utan motor- och kupévärmare- och skulle vara nöjd med bara någon minusgrad, inte nära -20 som det var idag.

Allt möjligt kan fara illa av att frysa. Vågar, jäst, vattenledningar, Koi-fiskar och mjölkkor är bara några exempel. En bra genomgång om vad som händer med våra kroppar i kyla finns på Riksföreningen Traumas hemsida. "Förfrysningen debuterar ofta med stickande lokal smärta som sedan övergår till smärtfrihet, huden blir fläckvis vit och styv. Om skadan lämnas obehandlad hårdnar huden, is bildas i vävnaderna och kylskadan blir djup. "

Det är inte ens ett bra sätt att döda sängkvalster, menar ett läkemedelsföretag.

Att frysa hela tiden kan också vara ett tecken på att man är sjuk, som Aftonbladet så snällt upplyser oss om... "Anneli satt med dunjacka och tyckte alla var galna som gick i t-shirt på jobbet."

Anna Sjögren har skrivit en text på Utsidan om kylans risker, som bara gör mig ännu mer övertygad om att mänskligheten borde hållit sig i Afrika, istället för att vandra norrut.

Jag själv får väl stå ut, använda tipsen, slå in mig i ull och fylla mig med te, i väntan på den där våren.